Fortsätt till huvudinnehåll

Varför säger de att klasstorleken inte spelar någon roll?

Många är de som vill göra gällande att klasstorleken inte spelar någon roll för elevernas lärande. John Hatties studie har använts som argument i den diskussionen, och senast häromdagen då OECD:s granskning av PISA-resultaten för Sveriges räkning redovisades och var föremål för utfrågning i riksdagen sades samma sak: länder med hög måluppfyllelse har inte satsat på mindre undervisningsgrupper.

Alltid när jag hör detta undrar jag hur de har kommit fram till sådana slutsatser? Har de verkligen tagit elevernas förutsättningar med i beräkningen? I vilken utsträckning har de gjort distinktionen, som Anna Ekström gjorde i sitt anförande senast, mellan korrelation och kausalitet?

Jag är nu inne på mitt trettonde år som yrkesverksam gymnasielärare och har under dessa år haft uppskattningsvis runt femtio olika klasser och tusen olika elever. Enligt min erfarenhet visar en del elever prov på god självständighet och har hyggliga förkunskaper då de kommer till gymnasiet. Andra, däremot, behöver av olika anledningar väldigt mycket mera personligt stöd av en lärare. Medan de förra kan utvecklas nästan oavsett hur skolan är organiserad, befinner sig de senare i en permanent riskzon att falla bort, då de aldrig riktigt fått lära sig att arbeta självständigt (och det framkom ju också i PISA-utfrågningen att det särskilda stödet sätts in väldigt sent i svenska skolor, medan detta inte är fallet i länder med hög måluppfyllelse).

Läs Jonas Vlachos granskning av påståendet att klasstorleken inte spelar någon roll. I sin artikel hänvisar han bland annat till forskning från Canada, Israel, USA och England. I kommentarsfältet strax under hans artikel förekommer följande meningsutbyte:


Läs mera:
I en rapport från 2012 skriver IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) att "Mindre klasser i skolan ger bättre resultat och högre lön".

Kommentarer

  1. Det här är ingen lätt fråga. Vi kör med mycket mentorskap och handledarskap i Sverige och då blir klasstorleken viktig. Är huvudrelationen till gruppen, arbetsron på plats och undervisningen av hög kvalitet kan en lärare ha stora grupper. Det jag tycker är konstigast i Sverige är att vi har de största grupperna längst ner i åldrarna. Det borde, tycker jag, vara tvärtom. Små grupper i början och större grupper när eleverna är äldre.

    SvaraRadera
  2. "Är huvudrelationen till gruppen, arbetsron på plats och undervisningen av hög kvalitet kan en lärare ha stora grupper", skriver du. Jo, det förutsätts ett flertal förutsättningar för att eleverna själva kan hantera en stor grupp. Som lärare kan jag ju enkelt föreläsa för en hel aula åt gången, men eleverna själva .... ja, där har vi den springande punkten.

    Enligt OECD utmärkte sig ju de svenska eleverna genom att inte se kopplingen mellan ansträngning och resultat på samma sätt som elever i högpresterande länder. Åter igen, hur självständiga är eleverna?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…