Fortsätt till huvudinnehåll

Det framtida (arbets)livet är snart här

Som pappa och som lärare är det intressant att ta del av Stefan Fölsters och Lars Hultmans debattartikel i dagens DN: "Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år". Som rubriken antyder söker herrarna Fölster och Hultman göra gällande att arbetslivet grundat den tekniska och teknologiska utvecklingen även fortsättningsvis kommer att förändras i en takt som vi kanske inte än är mentalt förberedda för. En inte orimlig uppskattning ger vid handen att i princip alla arbeten där människan kan ersättas av en robot småningom kommer att försvinna, och noteras bör att detta inte enbart gäller enkla arbetsuppgifter inom industrin - där "någon" måste dra i en spak och trycka på en knapp - utan även inom tjänstemannasektorn: 
"Tjänstemannayrken i vilka många människor är sysselsatta påverkas också. Säljavdelningar ersätts av datoriserade auktionsförfaranden, färre revisorer behövs när bokföring automatiseras, färre banktjänstemän när datoriserade system gör analyserna. Datorernas språkförståelse utvecklas nu så snabbt att datorer kan göra kreditbedömningar och diagnoser snabbare och bättre än många banktjänstemän och läkare."

Enligt Fölster och Hultman kommer uppskattningsvis 2,5 miljoner arbeten att försvinna från den svenska arbetsmarknaden inom de närmaste två decennierna, och så här sammanfattar de läget:
"De yrken som löper minst risk att automatiseras är de som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor. Skogsmästare, präst och speciallärare hör till dessa grupper, medan kassapersonal, försäljare, maskinoperatörer, bokförings- och redovisningspersonal tillhör de som löper störst risk." (min kursivering)
Slutsats? Ingen av oss kan överblicka eller ens förutse hur samhället och arbetslivet kommer att se ut om tjugo år. Med avseende till nyckelparametrar som relationer, arbete, ekonomi, personlig hälsa och ekologi frågar vi oss hur ett hållbart samhälle ska se ut. Ur ett historiskt perspektiv har den ekonomiska tillväxten varit rekordartad de senaste tjugo åren, men det är - surprise(!) - inte alla länder ens i Europa som fått uppleva detta. Många har inte förmått fortsätta utveckla sig, och stagnation är steget som aldrig togs men ändå ledde till tillbakagång. Sedan kommer som ett brev på posten den politiska instabiliteten och stöveltrampen på våra gator.

På det individuella planet har EU identifierat åtta så kallade nyckelkompetenser, och dessa ligger till grund för utformningen av vår läroplan och ämnesplaner i den svenska skolan:
1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer. 
Idéhistorikern Sven-Eric Lidman har på Skolverkets uppdrag skrivit ett PM ("Nycklar till ett framgångsliv? Om EU:s nyckelkompetenser") där han närmare utreder varför just dessa kunskaper, färdigheter och attityder accentuerats i såväl ett europeiskt som svenskt visionärt tänkande kring framtidens (arbets)liv. Men mer härom i ett annat blogginlägg.






Kommentarer

  1. Med tanke på prestation, preferens och kunskapssyn i svensk skola klarar vi säkert kompetensförsörjningen åtminstone till de sista tre i listan. Resten importerar vi!

    SvaraRadera
  2. Åsa, ifall du syftar till listan med nyckelkompetenserna utveckla gärna vad du menar. Jag är nyfiken!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…