Fortsätt till huvudinnehåll

Progressiv engelskundervisning?

Jag tar steget fullt ut just nu. En grundbult i ämnesplanen för engelska på gymnasiet är fokus på kommunikation, och inte otippad eftersträvar därför också varje engelsklärare att eleverna får uppleva det lustfyllda i att använda sin engelska, att våga och att vilja. Här ska det inte klippas några vingar.

Fast - nu tänker jag som sagt ta steget fullt ut. Många elever uttrycker sig gärna muntligt och även i skrift. Det blir mycket kommunikation. Däremot förekommer det också onödigt många brister i språkligt avseende - och då blir ju också kommunikationen lidande, inte minst i skrift. Visst får eleverna respons på vad de producerar, men står den språkliga utvecklingen i paritet med hur mycket tid vi lägger ner på att kommentera deras unika texter?

Nu tänker jag ju som sagt ta steget fullt ut. Rom kommer inte att byggas på en dag för det, men jag skulle verkligen vilja nöta just det här med den språkliga dräkten en tid framöver. Inga mer egna, unika texter, utan nu gäller hjärntvätt. Att tillägna sig ett språks strukturer handlar ju till stor del om att internalisera, att låta sig impregneras av idiomatiska ord, fraser och uttryck. Impregneras är ett starkt ord.

Så här går vi till väga:
Vi tittade på ett 14 minuters långt tal på TEDtalks med Maroon Sayid. Maroon Sayid föddes med en cp-skada och är en fascinerande personlighet, Hennes berättelse fångar allas uppmärksamhet. Efter att ha lyssnat till hennes tal i helklass ägnade vi en stund åt att prata om det (givetvis på engelska, needless to say). Lektionen därpå hade jag förberett en liten sammanfattande text på svenska om hennes berättelse, vilken jag läste upp för klassen, en mening åt gången. Elevernas uppgift var då att lyssna uppmärksamt och bokstavligen med penna i handen översätta så gott de kunde till engelska. Detta tog en bra stund ("säg det igen!"). Slutligen gick jag igenom via datorn/projektorn hur en rimlig översättning kunde se ut. Jag plockade inte in deras texter.

Ett par dagar efter var det dags för ny diktamen. Samma text, samma uppdrag. Eleverna fick fatta pennan och åter igen översätta när jag läste upp den svenska texten, mening för mening. Dessa texter samlades sedan in, och jag gick igenom dem med rödpennan. Varje språkfel noterades och responsen bestod av en smiley: glad, streckmun eller ledsen.

Lektionen därpå fick eleverna sina egna rättade texter tillbaka igen, med en smiley i ena hörnet. Än en gång gick jag därefter igenom hur det skulle vara: verbfraser, genitivapostrof, "Arab" med stor begynnelsebokstav, och så vidare.

Men inte nog med det. För inför nästa lektion ska eleverna plugga på igen. Har man en ledsen smiley behöver man delta i diktamen igen (samma text, samma uppdrag); har man en streckmun får man själv bestämma om man vill vara med (även om jag rekommenderar att man deltar), och har man en glad mun verkar läget vara någorlunda under kontroll, och då behöver man inte delta.

Varför nu detta ältande och tjatande? Det vore inte alldeles rättvisande att låta påskina att riktigt alla elever verkar uppskatta denna besatthet med exakt översättning. Jag tänker mig ändå, att kan man som elev översätta denna text nästan felfritt, därför att man förstått hur och varför det ska vara på ett visst sätt, ja, då har man i hög utsträckning internaliserat engelskans språkstrukturer. Och har man gjort det kommer detta tydligt att visa sig då man sedan ska producera egna texter också. Istället för att ständigt exponera sig för nya texter, nya språkliga input, möter eleverna här samma text många gånger. Och istället för att ständigt producera nya texter och till stor del ständigt upprepa samma misstag om och om igen, ja, då tvingas de här reflektera över språkliga utsagor på ett djupare plan.

Talet vi tittade på finns här.

Texten som eleverna fått kämpa med är denna:

Maroon Sayid är dagens stå-upp-komiker. Maysoon Sayid is today´s stand-up comedian.

Hon berättar att hon tillhör flera olika minoriteter: hon är arabisk muslim i New York och hon är funktionshindrad. Hon är dessutom kvinna. She says that she belongs to several different minorities: She is an Arab Muslim in New York and she is disabled. She is also a woman

Hon har inte alltid haft det lätt, men när hon var barn fick hon mycket stöd inte minst av sin pappa.
She has not always had it easy, but when she was a child, she received much support, not the least from her father.

Han fick henne att tro på sig själv. He made her/led her to believe in herself.

Hade hon vuxit upp idag hade hon nog fått möta mycket mer av mobbning, än hon gjorde s in barndom. Had she grown up today, she probably would have had to face/encounter much more bullying than she did during her childhood.


Då fanns inte sociala medier. Then there were no social media.

Fortfarande har hon emellertid fått möta mycket diskriminering inte minst inom filmbranschen.
Still, however, she has had to face a lot of discrimination, not the least in the film industry.

Fullt friska skådespelare får spela cp-skadade. Fully healthy actors get to play people with cerebral palsy.

Ändå hade de enkelt kunnat välja ut henne. Yet they could easily have picked/chosen/selected her.


Hon är ju redan cp-skadad och behöver inte spela; hon kan bara vara sig själv. She is already palsied and does not need to act; she can just be herself.

Idag är hon ett föredöme för många kvinnor och många cp-skadade. Today, she is a role model for many women and many people with cerebral palsy.


Hon till och med skämtar om sin skada:  ”vem har inte längtat efter att vara bara lite grann funktionshindrad när man letar efter en parkeringsplats? Överallt finns det lediga parkeringsplatser avsedda för funktionshindrade.” She even jokes about her injury: “Who has not longed to be just a little disabled when looking for a parking space/lot? Everywhere there are available parking spaces for the disabled.” 






..





Kommentarer