Fortsätt till huvudinnehåll

1000 minuter

Ungefär så länge har jag under några få veckor suttit och lyssnat på och samtalat med elever då de redovisat sina svenska eller engelska romaner: 1000 minuter. Vi sitter vanligtvis i grupper om fem till sju personer och varje enskild redovisning tar drygt tio minuter varav hälften utgörs av elevens förberedda presentation och andra hälften av mina frågor till boken och elevens läsning. Föga överraskande blir de flesta redovisningar bättre då de görs i samtalsform på detta vis jämfört med då de görs i skriftlig form. De blir även mer intressanta att ta del av.

Inför sin tilldelade tid i gruppen tillsammans med mig har varje elev även fått göra fyra läsloggar som de lämnat in på vår digitala lärplattform. Redan där "tvingas" eleven begagna sig av en viss språklig begreppsapparat, och jag kommunicerar vissa förväntningar: det gäller att ta sig igenom hela romanen.

Men alltså, 1000 minuters aktivt lyssnande och samtalande. Det är ändå ganska mycket, och kravet på att man som lärare verkligen är mentalt närvarande alla dessa minuter förstärks av att det ju inte heller "bara" handlar om att lyssna - som någon sorts slö terapiform - utan även om att göra en rättvis bedömning av varje redovisning. Hur nyanserad var elevens analys av språket, miljön, karaktärerna, temat? Hur självständiga och rimliga var de egna reflektionerna? I engelskan prövas också själva språket, alltså hur idiomatiskt är elevens eget språk, hur varierad är vokabulären, och hur är det med uttalet och tydligheten? För att hjälpa mig själv att verkligen ta fasta på vad som sägs spelar jag in varje samtal på min mobiltelefon, och jag tar även anteckningar. Dessa återkommer jag sedan till när jag ska sätta betyg.



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…