Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från november, 2019

Skolan som ett ekosystem

- "Var är du?"
- "Sal 44"
- ”Jag kommer!”
Svaret i luren kommer resolut, och löftet infrias två minuter senare. Med ett leende på läpparna glider vaktmästaren in i klassrummet som en målsökande torped, kliver prompt fram till mig där jag står vid datorn framme vid katedern. Han har redan fått problemet förklarat för sig och rutinerat ser han över det vanliga med sladdar och in- och utgångar på datorn, händerna i ständig rörelse. Han drar lite här, trycker lite där, väl vetandes att de här situationerna tillhör kategorin frustrerande inslag i vardagen för oss lärare. Riktigt stressad verkar han dock nästan aldrig vara och besvärad kan han nog inte stava till. Hans blotta närvaro har en lugnande inverkan.
Och plötsligt från ingenstans tonar projektorns efterlängtade skrivbordsbild fram på duken. En känsla av lättad infinner sig i hela kroppen, och han ler stort åt mig, ännu större denna gång, glad att kunna hjälpa till, själv lätt förbryllad varför det plötsligt fun…

What´s in a name?

”Tjena, David, kul att se dig!” ”Erik”, kommer svaret. ”David är han bakom dig”, lyder det från en av klasskompisarna. Lektionen har precis börjat och jag går runt och delar ut provet till Animal Farm. Jag fortsätter i storskalig stil: ”Tjena Kasper!”. ”Alexander …”, svarar han. Det går bra för mig i dag.
Jag har nog aldrig tidigare haft så svårt för att lära mig alla elevers namn som i år. Orsaken till detta stavas förmodligen lathet, för inte har jag skrivit listor och ritat bordsplaceringar som jag brukar göra. Men ändå?
Igår var jag en sväng på stadsbiblioteket. Bakom disken står en tidigare bibliotekarie från vår skola. Det är nog ett par tre år sedan hon slutade hos oss. Hon var både duktig, trevlig, engagerad och uppskattad. ”Tjena, Sara!”, hälsar jag glatt. Jag presenterar mitt ärende, och hon är redan i gång med att skriva in sökuppgifter i datorn. Efter tjugo sekunder faller min blick på hennes namnskylt. "Hanna". 
Nu verkar elever förvisso luttrade och visst hör…

Torsdagen 14 november

”Henrik, du ljuger!” Ynglingen ställer sig framför mig i hela sin längd, och jag som är drygt 190 cm får lyfta blicken. ”Jag har varit hos kuratorn …”. 
Han är upprörd och behöver prata av sig litet. Ett par av hans kompisar ställer sig nära, förväntansfulla, beredda att ge moraliskt stöd, kanske komplettera med lite förklaringar ifall läraren inte helt verkar fatta? Det är fullt av elever runt omkring; vi står mitt i skolans foajé, i anslutning till caféet.
Det fina är att jag känner honom. Och nej, trots det anklagande utfallet är han inte alls hotfull. Inte heller är det något nytt samtal som seglar in på radarn här. Vi har haft liknande meningsutbyten förr, hur många gånger som helst under flera års tid. Shit happens, och emellanåt behöver vi räta ut lite frågetecken tillsammans.
Det visar sig att jag i min egenskap av mentor vidarebefordrat uppgifter till honom om hans frånvaro som inte helt stämmer. Och ja, det var ju lite olyckligt. Några detaljer hade blivit fel. Jag tittar på…

Tisdagen tolfte november

Nu är det lugnt. Fast det var det inte för en halvtimme sedan. Då väntade nämligen ett trettiotal snälla men förståeligt nog otåliga elever på att jag skulle infinna mig. Uppsatsskrivning med början 8.30, och nu var klockan 9.30. Jag hade precis anlänt. 
Inget drömscenario för vare sig elever eller lärare. Jag hade tidigare meddelat dem på min mobiltelefon att jag stod hemma och att bilen inte startade, att jag inväntade bärgningsbilen. Under tiden kunde de ju passa på och läsa sitt texthäfte som uppsatsen skulle bygga på? Samt titta på den film jag spelat in med ”8 goda råd inför uppsatsskrivning”? En flicka hann svara att hon hade bokat tid hos tandläkaren en viss tid och att kostnaden för att utebli är 400 kr: "Så kan du skynda?". En del elever har verkligen koll på sin planering. Ja, och hur skulle det bli med de angivna start- och sluttiderna jag angett i den digitala lärplattformen i vilken de ska skriva sin text? Nu blir det ju försenat en hel timme?
När jag anlände …

Skönlitteratur i skolan: Vad, hur och varför läser vi?

Inledning Frågan som ställs i rubriken har långa anor tillbaka i tiden. Olika skolsystem i olika tider och kulturer har formulerat lite olika svar, gärna till följd av att den rådande synen på olika sätt utmanats av sin egen samtid. För den som själv är djupt rotad i en viss syn på litteraturens roll kan de svar man identifierar sig med upplevas självklara, ändå förefaller det rimligt att ett inslag som tar så oerhört mycket tid i anspråk av den samlade undervisningen som fallet är med läsningen av fiktiva verk också äger en hög grad av legitimitet hos de berörda parterna, även så i vår tid och kulturkrets. Och klart är att läsning av skönlitteratur utmanas i vår tid. Inte minst vi som är verksamma svensklärare (samt exempelvis engelsklärare) känner av detta in på bara skinnet. Det tål att tänkas lite djupare över vari detta läsmotstånd består, och det kan vara av vikt att söka utröna åter igen vilka vinsterna egentligen är med läsning. Handlar det alltså om nöje, eskapism, att låta s…