Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i
svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”.
Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara
vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom
tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället
förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare
lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde
göras. Fast jag är inte säker på vad.
Eller jo, det kanske jag är ändå.
Eller jo, det kanske jag är ändå.
Det finns språkvetare som sökt undanröja
alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”).
En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet,
som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi
inte egentligen behöver den nuvarande distinktionen. Språkliga yttringar
förekommer alltid i en kontext, och när det gäller de personliga pronomen ”de/dem”
finns det redan andra personliga pronomen som saknar en särskild objektform, utan att
detta ställer till problem: ”den” och ”det” (”den är blå”, ”hon tycker om den”).
Vi är pragmatiska och fattar galoppen.
Spöket är, åter igen, den genomgripande förändringen i vårt
talspråk. Vi säger ”dom” väldigt mycket. I andra språk är det inte lika
komplicerat. På exempelvis danska skriver man ”de” och ”dem”, och man säger även ”de” (uttalas /di/) och ”dem”.
Inga problem där på just den fronten, alltså (vilket är för väl, för danskarna
har redan nog med problem när det gäller stavningen: diskrepansen mellan den
talade och den skrivna danskan har ökat i snabbare grad än vad vi känner till
från svenskan).
Vad gäller just stavningens relation till uttalet får man egentligen betrakta detta
som en separat fråga. Intressant visserligen att notera vad som hänt med exempelvis
”mej/dej”: populärt i skrift under några decennier (bland annat använde ju Jan
Guillou dessa former då han skrev Ondskan 1981. Det gör han dock inte idag, och
inte heller verkar dagens ungdomar ha större problem med att skriva ”dig”, till
och med i chattfora). Generellt kan vi slå fast att det är bra att vi inte har
för bråttom med rättstavningsreformer.
Ännu mer is i magen måste vi ha då vi funderar på att ändra
på själva skriftspråkets inre strukturer, det vill säga grammatiken. Exempel på
en grammatisk reform som ändå till slut kom till stånd är den klassiska, den om
borttagandet av verbens pluralböjning. När denna reform infördes på slutet av
1940-talet hade den föregåtts av decennier av intellektuella brottningsmatcher.
Sagotanten Selma Lagerlöf använde inga pluralformer i berättelsen om Nils
Holgersson men det skulle gå ytterligare fyra decennier innan tiden var mogen
för vad som ändå torde förefallit som ett stort steg för en del. Småningom fick grammatikor skrivas om, och idag är det
knappast någon som saknar "gingo".
Det finns flera skikt i denna diskussion. Personligen tänker
jag ändå så här – och detta är nog den lite kortare versionen: vad vinner vi på
att ta bort ”de/dem”? Visst, det är möjligt att vi givet vår pragmatiska
kompetens skulle klara oss med den enhetliga formen (någon ”superform”).
På samma gång ser jag som svensklärare en massa andra svårigheter som många
ungdomar också brottas med i sitt skriftspråk, det handlar inte bara om ”de/dem”.
Ett närliggande – och växande – problem är till exempel då allt fler skriver ”de”
istället för ”det” (”de är kul” och ”de blå huset”). Ska vi då även ta bort ”det”
helt och hållet ur svenska skriftspråket därför att t:et inte uttalas och allt
fler får svårt att komma ihåg att skriva det (i ”det”)? Vän av ordning kan
invända att detta inte kan anses vara ett giltigt argument, då jag själv
förespråkade ovan att vi håller isär resonemangen om rättstavningsreform och
grammatisk reform. Ändå går de ju i varandra. Att i nuläget behärska ”de/dem”
handlar om att delvis behärska en högre stilnivå i skrivandet. Även om vi
skulle införa en ”superform” återstår exempelvis det nyss skissade problemet.
En text med ”de” istället för ”det” hamnar alltså fortfarande på ”fel” stilnivå
(ifall avsikten är att hålla en högre stilnivå). Skribenten har alltså inte
vunnit någonting. Och nej, det kan väl ändå inte vara en lösning att även ta bort ”det”
och införa ”de” där också?
I programmet Språket i P1 som följde upp Lisa Holms debattartikel pekar Holm själv ut en anledning vill varför det blivit som det
blivit. När man bortser från den självklara - att vi säger ”dom” – är det enligt henne bara att konstatera att skolan inte lyckats med sitt uppdrag att
utveckla elevernas skrivande: ”undervisningen har inte varit tillräckligt
kvalificerad och idog”. Åt det hållet går även mina tankar. Det
är en tilltalande tanke att göra skriftspråket mer tillgängligt –
vi vill inte att människor ska känna sig underlägsna och exkluderade. Men att
skilja på ”de” och ”dem” är faktiskt inte ett dugg svårt (på samma sätt som det
inte heller är svårt att lära sig multiplikationstabellen). Det finns andra
saker som är mycket svårare, som att till exempel få till stånd en sjyst
meningsbyggnad samt att skapa inre sammanhang i en lite längre text.
Det är en mycket
komplicerat uppgift att tillägna sig ett skriftspråk. Det sanna demokratiska
projektet bör därför vara att låta alla få tillgång till det. Skolans och varje
lärares uppgift blir därmed att - med Lisa Holms ord - på ett "kvalificerat" och "idogt" sätt undervisa, undervisa, undervisa. Med massor av modellande
och konkret respons på vägen.
I förlängningen kan jag därför tycka att det borde vara
förbjudet att arbeta som svensklärare ifall man inte själv behärskar skriftspråkets
grunder. Så konservativ är jag.
UPPDATERAT, mars 2017:
Med tanke på hur många som läser detta inlägg fler år efter att jag skrev det, vill jag komplettera det något. Det är nämligen som så att jag numera ändrat åsikt i frågan. Numera förespråkar jag att "dom" införs som likvärdigt alternativ till de/dem, och jag hoppas att det snart kommer till stånd en allmän ändring i synen på detta, inte minst runt omkring på våra tunga tidningsredaktioner som helt klart agerar smakdomare och opinionsbildare i språkfrågor. I oktober 2016 fick jag en debattartikel publicerat i Svenska Dagbladet som fick stort genomslag i massmedierna. Lär här för mer info:
En vecka i dom-tecknet
UPPDATERAT, mars 2017:
Med tanke på hur många som läser detta inlägg fler år efter att jag skrev det, vill jag komplettera det något. Det är nämligen som så att jag numera ändrat åsikt i frågan. Numera förespråkar jag att "dom" införs som likvärdigt alternativ till de/dem, och jag hoppas att det snart kommer till stånd en allmän ändring i synen på detta, inte minst runt omkring på våra tunga tidningsredaktioner som helt klart agerar smakdomare och opinionsbildare i språkfrågor. I oktober 2016 fick jag en debattartikel publicerat i Svenska Dagbladet som fick stort genomslag i massmedierna. Lär här för mer info:
En vecka i dom-tecknet
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHåller med!
SvaraRaderaTog bort förra kommentaren - var min privata profil...
Tack!
RaderaOch du Mrs. Magdalena Stenman, har du verkligen inget bättre för dig än denna skit? För om de nu är det som är så anser jag att du är ganska tragisk och patetisk, uppmuntra inte sån här skit och förstör dagar för oss stackars skolungdommar.... DUCHEBAG!!
RaderaWHO THE FUCK CARES!!?!??!?!
SvaraRaderaHåller helt med.. Detta problem är for folk som har aldeles för mycket tid..
RaderaIndeed, att folk ens orkar slösa sin tid på detta meningslösa skit.... Skffa ett liv mr. Henrik Birkebo
RaderaKära Anonym 1-4,
SvaraRaderaLåt mig gissa: ni går på gymnasiet och har fått till uppgift att läsa detta för att själva fundera över detta med de/dem/det?
Tänk så här: fixar ni detta kommer ni också att fixa många andra texter av liknande svårighetsgrad. Kallas att lyfta skrot, fast mentalt. Inte meningslöst för den som vill vidga sin språkliga repertoar - Vill ni det?
Till dig som läser detta blogginlägg, vänligen notera att jag bytt ståndpunkt helt och hållet. Nu får "dom" mitt full stöd, även om jag givetvis kommer att fortsätta skriva samt lära ut "de/dem" så länge som dessa former utgör skriftspråksnormen. Förhoppningsvis kommer det till stånd en ändring vad gäller detta mycket snart!
SvaraRaderaHär kan du ta del av hur jag resonerar numera:
http://birkebo.blogspot.se/2016/10/en-vecka-i-dom-tecknet.html