Fortsätt till huvudinnehåll

Lärares spetskompetens

Igår var det Kanelbullens dag. Idag är det Världslärardagen. Den instiftades 1994 av FN-organet UNESCO. Årets tema är "Take a stand for teachers".


Så här skriver Anders B. Lindström i nättidningen Skola och samhälle då han försöker artikulera vari lärarens spetskompetens består:
Jag menar att lärarnas unika yrkeskompetens inte är en ämnesakademisk, utan en konstnärlig, ämnesdidaktisk och ämnesmetodisk kunskapsgrund d.v.s. undervisningskonst, som är förankrad i en stabil, trygg och uthållig personlighet. God allmänbildning, känslostabilitet, långsiktighet, ledarförmåga bland barn och ungdomar är mina lärarsignum. Undervisningskonsten är navet tillsammans med förmågan att leda en klass. Att kunna föra goda samtal med enskilda elever, elevgrupper och föräldrar. Att via ämnesmetodisk skicklighet och konstnärlig, kreativ egen förmåga, överföra kultur, kunskaper, fostran, framtidsoptimism och drömmar.

Lindströms artikel slutar inte där, men jag kan tycka att han är någonting väsentligt på spåret. Det finns anledning för lärare att sträcka på sig! Skolverkets generaldirektör, Anna Ekström, tar i lite extra på Twitter: ”Släng er i väggen, alla kanelbullar, idag är det världslärardagen – inte bara Sveriges utan världens viktigaste yrke!”


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…