Fortsätt till huvudinnehåll

Debatt i ttela, del 3 - uppdaterat!

UPPDATERAT: ttela har publicerat mitt debattinlägg här. Som vanligt får man tåla att någon redaktör behandlar ens text lite styvmoderligt rent språkligt, men bortsett från det är jag mycket nöjd. Går det att påverka opinionen? 

Så här såg den ursprungliga texten ut innan redaktören drog till med felaktigt semikolon och andra lustigheter:


Byt melodi, byt mantra

Replik till Mats Wikings och Maud Bengtssons debattinlägg 9 mars.

Tack, Mats och Maud, för ert svar. Jag är glad att ni känner förståelse för den oro som jag - och många med mig - bär på när det gäller våra elevers studieresultat. Det är ju ändå Trollhättans och Sveriges framtid vi talar om.

Ni verkar påtagligt, och förvånansvärt, optimistiska i er replik. Ni hänvisar till statistiska uppgifter som till synes låter påvisa ökande måluppfyllelse. När det gäller de brister som finns verkar ni vilja överlåta åt staten att intervenera och subventionera.

Beträffande statistiken skulle jag vilja höja ett varningens finger. Statistik ska nämligen tolkas. Vad vi tycker oss hitta för svar då vi letar bland insamlade data beror i hög grad på vad vi hoppas på, förväntar oss och vill hitta. Detta gäller alla.

Till den som inte tror att det förekommer glädjebetyg vare sig i Trollhättans eller övriga Sveriges skolor kan jag bara säga: ”dream on!”. Även jag – erkänner jag med skammens rodnad på mina kinder – har satt glädjebetyg.

Så, varför har vi glädjebetyg? Anledningarna är många. IG, eller F – som de nya icke-godkända betygen heter - är inget som någon gillar. I princip varje F talar om ett personligt misslyckande, och varje F ropar på nya insatser från skolans sida, i form av utredningar, åtgärdsprogram och eventuell extraundervisning. Den lärare som trots allt inte lyckas ända fram med varje elev känner stort press att ändå sätta ett godkänt betyg.

På kort sikt känns även ett falskt godkänt betyg som en befrielse för alla parter: för eleven själv, för föräldrarna, för skolan och för läraren, för ansvariga rektorn och för er politiker. Skolan är konkurrensutsatt och lönerna är individuella, såväl rektorers som lärares. Ingen vill sitta med Svarte Petter. Ingen vill förstöra den goda stämningen.

 Ändå är det ni politiker som härvidlag bär på ett särskilt tungt ansvar. Att kräva högre betyg från skolorna – så som ni de facto gjort - låter sig göra med ena handen. Men känns det hederligt att då på samma gång, med andra handen, hålla tillbaka de resurser som faktiskt krävs ute i verksamheten? Låg och minskande elevpeng har allt för länge varit Trollhättans melodi och mantra.

Ni – och här citerar jag er själva, Mats Wiking och Maud Bengtsson – ”… för en diskussion om hur vi kan förbättra förutsättningarna för skolan i just Trollhättan. Vi ser dock att åtgärder från kommunen måste kombineras med en satsning från staten.”

”En satsning från staten”, alltså. Intressant att ni förordar en statlig intervention. Men, inte kan man väl skylla på staten, när man istället borde ta ett större eget ansvar?

Åter igen: fram med pengarna bara. Byt melodi, byt mantra.

Henrik Birkebo, Gymnasielärare, Magnus Åbergsgymnasiet


Kommentarer

  1. En mycket välskriven och passionerad replik, Henrik. Bravo!

    SvaraRadera
  2. Tack, Helena! Och ja, nu hamnade den ju dessutom i tidningen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…