Debatt i ttela, del 3 - uppdaterat!

UPPDATERAT: ttela har publicerat mitt debattinlägg här. Som vanligt får man tåla att någon redaktör behandlar ens text lite styvmoderligt rent språkligt, men bortsett från det är jag mycket nöjd. Går det att påverka opinionen? 

Så här såg den ursprungliga texten ut innan redaktören drog till med felaktigt semikolon och andra lustigheter:

Byt melodi, byt mantra

Replik till Mats Wikings och Maud Bengtssons debattinlägg 9 mars.

Tack, Mats och Maud, för ert svar. Jag är glad att ni känner förståelse för den oro som jag - och många med mig - bär på när det gäller våra elevers studieresultat. Det är ju ändå Trollhättans och Sveriges framtid vi talar om.

Ni verkar påtagligt, och förvånansvärt, optimistiska i er replik. Ni hänvisar till statistiska uppgifter som till synes låter påvisa ökande måluppfyllelse. När det gäller de brister som finns verkar ni vilja överlåta åt staten att intervenera och subventionera.

Beträffande statistiken skulle jag vilja höja ett varningens finger. Statistik ska nämligen tolkas. Vad vi tycker oss hitta för svar då vi letar bland insamlade data beror i hög grad på vad vi hoppas på, förväntar oss och vill hitta. Detta gäller alla.

Till den som inte tror att det förekommer glädjebetyg vare sig i Trollhättans eller övriga Sveriges skolor kan jag bara säga: ”dream on!”. Även jag – erkänner jag med skammens rodnad på mina kinder – har satt glädjebetyg.

Så, varför har vi glädjebetyg? Anledningarna är många. IG, eller F – som de nya icke-godkända betygen heter - är inget som någon gillar. I princip varje F talar om ett personligt misslyckande, och varje F ropar på nya insatser från skolans sida, i form av utredningar, åtgärdsprogram och eventuell extraundervisning. Den lärare som trots allt inte lyckas ända fram med varje elev känner stort press att ändå sätta ett godkänt betyg.

På kort sikt känns även ett falskt godkänt betyg som en befrielse för alla parter: för eleven själv, för föräldrarna, för skolan och för läraren, för ansvariga rektorn och för er politiker. Skolan är konkurrensutsatt och lönerna är individuella, såväl rektorers som lärares. Ingen vill sitta med Svarte Petter. Ingen vill förstöra den goda stämningen.

 Ändå är det ni politiker som härvidlag bär på ett särskilt tungt ansvar. Att kräva högre betyg från skolorna – så som ni de facto gjort - låter sig göra med ena handen. Men känns det hederligt att då på samma gång, med andra handen, hålla tillbaka de resurser som faktiskt krävs ute i verksamheten? Låg och minskande elevpeng har allt för länge varit Trollhättans melodi och mantra.

Ni – och här citerar jag er själva, Mats Wiking och Maud Bengtsson – ”… för en diskussion om hur vi kan förbättra förutsättningarna för skolan i just Trollhättan. Vi ser dock att åtgärder från kommunen måste kombineras med en satsning från staten.”

”En satsning från staten”, alltså. Intressant att ni förordar en statlig intervention. Men, inte kan man väl skylla på staten, när man istället borde ta ett större eget ansvar?

Åter igen: fram med pengarna bara. Byt melodi, byt mantra.

Henrik Birkebo, Gymnasielärare, Magnus Åbergsgymnasiet