Fortsätt till huvudinnehåll

Inte kul

Jag kan förstå den förvåning som Ebba Lisberg-Jensen uttrycker i artikeln "Studenter på 13-årsnivå kräver nya arbetssätt". Som fil. doktor i humanekologi, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola kände hon igen den känsla av vanmakt och djup oro som nio universitetslärare nyligen gav uttryck för i riksmedia gällande den sjunkande akademiska nivån hos många studenter. Varför stannar inte Sverige upp och bestämmer sig för tillsammans att ta tag i detta galopperande samhällsproblem, verkar hon undra?
Historikerna kallade sitt debattinlägg "ett veritabelt nödrop" och skrev bland annat att "studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket".
– När jag läste det tänkte jag att det skulle väcka starkare reaktioner än vad det hittills har blivit, säger Ebba Lisberg Jensen som därför medverkade i Obs i P1 i Sveriges Radio, för att beskriva sina och kollegernas erfarenheter av undermåliga språk- och skrivkunskaper.
Hon menar att de senaste tolv årens utbildningssystem resulterat i att den högre utbildningen nu har att hantera en epidemisk utbredning av bristande kunskaper och färdigheter.
Den äldre generationen brukar alltid ha synpunkter - ofta kritiska sådana - på den yngre generationens språkbruk och allmänna attityder (redan de gamla grekerna lär ha varit oroade). Ändå är det inte samma sak nu, menar hon. Läget är verkligen alarmerande. Bristerna är av språklig karaktär, men därtill kommer också en ovana, en oförmåga och en ovilja att i grunden ta ett stort ansvar för de egna studierna och det egna lärandet. Rubriken ovan - den med "studenter på 13-årsnivå" - säger allt.

Beträffande den bristande språkliga förmågan hos många studenter söker Lisberg-Jensen stöd hos hjärnforskaren Martin Ingvar vars tes är att "... skolsystemet blandat ihop "kunskap" och "färdigheter", att man i den relevanta eller åtminstone välvilliga ambitionen att avlasta elever från "korvstoppningskunskap" tappade taget om färdighetsinlärningen, det vill säga att det inte går att lära sig läsa och skriva, utan att traggla."

Problemet känner vi igen. Det är pedagogiskt till sin karaktär (vad behöver vi lära oss och hur?) men också attitydmässigt (hurdan är den allmänna inställningen till lärande och till skolan som institution?). Helt klart är att någonting behöver ske, för som det är nu är det inte kul.


Kommentarer

  1. Håller helt med dig där, Henrik. Som det är nu är det inte kul.

    ... Undrar vem det är Martin Ingvar kallar skolsystemet?

    SvaraRadera
  2. Ja, vem är skolsystemet? Kan det vara ett tänk, en kunskapssyn, en kultur? Men vem är i så fall ansvarig för att det blivit på det viset?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…