Den svenska skolan befinner sig i kris. Detta är inget nytt.
Däremot kan man säga att resultaten från den senaste PISA-undersökningen, vilka
redovisades för fyra veckor sedan, gett upphov till ett - till och med för skolans
del - ovanligt stort antal debattartiklar, reportage och samtal i såväl
etablerade som sociala media. PISA var en pulsmätare som hette duga, och nu
frågar sig alla samma sak: vad är problemet? Eller för att använda en annan
metafor: var ligger hunden begraven?
Personligen gör jag inga anspråk på att veta det. Antagligen finns det flera "hundar", tänker jag. Skolan – och lärande – är en tidlös
och till synes inte allt för komplicerad företeelse. Inom fyra väggar möts en
grupp människor, det ges vissa yttre förutsättningar (tid, rum, utrustning),
och aktiviteterna bestäms av vissa etablerade överenskommelser (attityder, förhållningssätt,
uppsatta mål). Sedan är det väl bara att låta allting rulla på?
Ja, tydligen
är det ändå inte riktigt så enkelt. För visst visar inte minst PISA-resultaten
att skolan som sagt befinner sig i kris. Generellt, vågar jag säga, är det
emellertid med skolan som med allt annat, att ju längre ifrån centrum man
befinner sig, ju enklare ser det ut att vara. ”Har ni problem med att få lugn i
klassrummet? Jaha, varför säger ni inte bara åt dem som stör att de får sluta
med det då?” ”Tycker inte eleverna det verkar roligt i skolan? Jaha, varför
hittar ni inte på någonting roligt då? Varför ska ni alltid skylla på alla
andra?”.
Som lärare kliar man sig i huvudet. För vad ska man säga
till sådana fullt förståeliga invändningar?
Jag antar att
det tillhör sakens natur, att väldigt många människor gör sig tankar om skolan.
Vad som händer i klassrummet är en kollektiv angelägenhet, ungefär som Sveriges
fotbollslandslag är. Hur många av oss där vi sitter i tv-soffan har inte
egentligen svar på alla frågor som Erik Hamrén går runt och bär på? Vi har
taktiken klar: täppa igen ytorna i backlinjen, erövra mittfältet, hitta Zlatan
där framme, våga utmana i en-mot-en-duellerna, ha en segrares utstrålning, håll
på bollen, spring för varandra … hur svårt kan det vara?!
Så här skrev jag i en kommentar då skolans så kallade
bristande måluppfyllelse fördes på tal på Facebook:
Inte för att dissa någon icke-verksam lärare här och de åsikter du må ha - men det är otroligt vad det gör med ens perspektiv då man levt med skolfrågan inpå bara skinnet några år. I bästa fall blir man inte cynisk (utan tvärtom!), men vackra tankar utan bärkraft avslöjas i verklighetens klara ljus som just inget annat än vackra, utopiska tankar. Det är även av denna anledning som t.o.m. skolledare och skolpolitiker som inte ägnar någon tid alls i ett klassrum ständigt riskerar att hamna i statistikens och de vackra tankarnas ofruktbara öken, ständigt hemsökta av allsköns synvillor och hallucinationer.
Ja, var
exakt hunden ligger begraven har jag alltså inga svar på (än). Men vi kan väl
åtminstone börja med att vara lite mindre anspråksfulla då vi för fram våra
tvärsäkra analyser och förslag till problemlösningar? Det är inte riktigt så
enkelt som det kan tyckas på avstånd – vare sig när det gäller att vinna
medaljer vid VM-slutrunden i fotboll eller att lösa de problem som
uppenbarligen finns i den svenska skolan. Andas lugnt och låt tankarna ta tid,
då kanske vi löser det.
Videon nedan har blivit viral (det skrivs om den här och här). Själv har jag bara två mindre
invändningar mot den: dels ser jag risken med att skolan och enskilda lärare går i
försvarsposition och tappar förmågan till reflektion och vidare utveckling (och
det måste vi undvika), dels tillhör jag inte dem som roas av att raljera med
Jan Björklund. Men i övrigt tycker jag den är ganska så rolig:
För att se filmen på mobiltelefonen, klicka här.
PS. Källan till bilden längst upp i inlägget: Thomas Wiles.
Den begravda hunden är en tacksam metafor.
SvaraRaderaHundar får i olika sammanhang klä skott för människors tillkortakommanden, helt oförskyllt faktiskt.
Av håren bör man inte döma hunden, men kanske herren efter sin hund. Man har hunddagar eller lever ett hundliv. En del kan tvingas bära hundhuvudet medan andra får stå där ute i hundvädret.
Bilden som illustrerar "Var ligger hunden begraven?" visar en gestalt i beige-brun kostym som befinner sig i ett ökenlandskap och med huvudet dolt i sanden.
Är det månne en politiker? På jakt efter orsakerna till det svaga PISA-resultatet? Eller finns det idéer till nya skolreformer därnere i det fördolda så att de vikande skolresultaten kan vändas uppåt?
En sak är säker: skolväsendet kommer även framgent att vara föremål för politiska åtgärder . Redan vid presskonferensen om PISA-resultatet lanserade utbildningsminister Jan Björklund ett nytt Skolforskningsinstitut, vars uppgift blir att bidra till att pedagogiken i svenska klassrum framgent har vetenskapligt stöd. Ministern halvt urskuldade sig för detta ingrepp med det angivna syftet: att "höja kvalitet och resultat i undervisningen".
I svallvågorna efter den senaste PISA-mätningen har det förts en livlig debatt om barn, ungdomar och utbildning i medierna. En hel del debattinlägg präglas, vilket du påtalar, av stora anspråk som tvärsäkert slår fast, inte bara vari skolväsendets problem består och hur dessa har uppstått, utan dessutom förskriver en medicin med garanterad effekt.
Simsalabim - bara sådär!
Du påpekar att ett visst mått av ödmjukhet vore klädsamt för vissa av skribenterna, och en reflektion som jag gör, är att allmänhetens och politikernas debattglädje i skolfrågor tycks ha tilltagit med åren.
Här kan man minnas, att ett ökat samhälleligt inflytande över skolväsendet var ett uttalat delmål i beslutet om att kommunalisera skolan 1989.
Då infördes ett lokalt inflytande (elever, föräldrar, politiker och andra berörda) i skolans vardag, motiverat av en föreställning om att det vore önskvärt med ett vidare samhälleligt engagemang i skolfrågor. Kanske detta är en lyckad del av reformen 1989, att fler numera bildar sig och uttrycker en åsikt i skolfrågor, något som ur demokratisk synvinkel är av godo.
En mera konspiratorisk tolkning av ditt bildval kunde ge en annan rubrik, kanske så här:
"Politikerna sticker (likt strutsen) huvudet i sanden!"
Denna tolkning utesluter din text alldeles uppenbart. Dock tycker jag att det i sammanhanget är en intressant tolkning, inte minst mot bakgrund av utbildningsministerns Jan Björklund medgivande om sitt partis del av skulden till det klena resultatet i senaste PISA. Han sa att han inte ville skylla ifrån sig och att alla politiska partier bar en del av ansvaret, och syftade väl på den samlade reformivern som präglat skolpolitiken sedan slutet av 80-talet.
Kan det vara så att en del av de stora reformerna som svepte över skolväsendet under nittiotalet är komplicerade att riva upp och att man då hellre blundar för problemen som de skapat? Kanske tittar man bort även av rent ideologiska och partistrategiska skäl?
Du skriver att de som styr och bestämmer över skolan riskerar att hamna i "statistikens och de vackra tankarnas ofruktbara öken, ständigt hemsökta av allsköns synvillor och hallucinationer".
Det är dock politiker som bestämmer över skolan, just med hjälp av statistik och ideologier.
Det var politiska beslut som ledde fram till omvälvningen av svenskt skolväsende under 1990-talet: kommunaliseringen, införande av skolpeng, fritt skolval, fristående skolor, kursutformat gymnasium och målrelaterat betygssystem.
Någonstans här anser jag att vi borde leta efter den hund som ligger begraven.
Jan Faxér
Tack för den kommentaren, Jan. Du skriver att man kanske tittar bort även av rent ideologiska och partistrategiska skäl. På samma gång är nog tiden mogen nu för att faktiskt överge en och annan partibunden lojalitet samt ideologiska föreställningar om hur verkligheten är beskaffad, därför att "the map is not the terrain". Kartan måste nog revideras.
SvaraRadera