Jag klev på bussen här om dagen. Det hade varit en lång dag, och det började bli mörkt. Jag tog fram mitt busskort och precis då jag skulle registrera mig blev jag varse att ett flertal ovanliga faktorer hade behagat samspela på en och samma gång. Kombinationen var sensationell. Busschauffören, en sextioårig kvinna med uppsatt, vackert grått hår, hade vridit stolen så att hon satt rättvänd mot den som klev på. När jag hejade hälsade hon tillbaka med ett vänligt leende. Ur högtalaren kom lågmäld klassisk musik. Ljuset var dämpat, och vi var bara ett fåtal passagerare där. Bussen satt i rullning och jag kollade lite saker på mobilen. Efter ytterligare några minuter noterade jag att chauffören hade bytt musikspår där framme. Fast inte heller nu var det bara att hon hade satt på radion med dess vanliga blandning av hits och forcerat prat, utan nu var det jazz som kom ur högtalaren. Fortfarande inte påträngande och upbeat, utan alltjämt lågmält och stämningsfullt. Då slog det m