Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från november, 2016

Retorisk analys

Framför mig sitter 25 åk 3-elever, djupt engagerade i sina talanalyser. Deras uppgift är att granska retoriken i ett tal som Leonardo DiCaprio höll inför FN:s generalförsamling 2014. Det är en komplex uppgift, då de ska identifiera tesen och budskapet, redogöra för disposition och språkliga medel samt kommentera själva framförandet. Somliga diskuterar uppgiften ganska livligt med varandra, medan andra sitter försjunkna i egna tankar, en del med hörlurarna i öronen lyssnandes till talet.   Syftet med uppgiften är främst att öva upp en förmåga att rent analytiskt angripa ett tal eller en text och i Aristoteles och Ciceros fotspår fråga sig i vilken grad talaren eller skribenten lyckas övertyga sin publik angående ett visst budskap samt granska hur personen ifråga rent konkret går till väga. Detta fordrar ett aktivt lyssnande. Man behöver även tillägna sig en begreppsapparat så att man exempelvis inte bara blir allmänt imponerad av någon som verkar ha talets gåva. När det gäller  just d

Hur många verser har "Hallelujah"?

Bägge mina engelsklektioner idag inledde jag med att ägna några minuter åt Leonard Cohen. Många är överens om att han är en av de allra största sett över de senaste fem decennierna; kanske är det bara Bob Dylan som övergår honom, hur man nu ska mäta sådant? Vi lyssnade hur som helst till hans version av "Hallelujah" och jag delade ut texten till låten vilken vi började med att läsa tillsammans. Knappast någon hade hört honom själv framföra den någon gång. Jag nämnde att det finns väldigt många fler verser än de vi hade framför oss, och i sin artikel "Tak til mesteren: Her er Leonard Cohens 7 bedste sange" på dr.dk hänvisar skribenten Karen Steensbæk Nielsen till musikern och journalisten Anders Dohn som hävdar att Cohen i själva verket skrev närmare 80 verser innan han var riktigt nöjd. Enligt honom  var Cohen en obotlig perfektionist vilket också gjorde att hans samlade produktion aldrig blev särskilt stor, åtminstone inte jämfört med Bob Dylans 500 låtar.  Vad

"Dom" dominerande även i finlandssvenskan

Argumenten mot "dom" förefaller alltmer malätna . Man bör känna sina begränsningar, och för egen del måste jag erkänna att jag inte har stenkoll på exempelvis finlandssvenskan. Jag nämnde finlandssvenskan i min debattartikel  därför att jag var medveten om att det kunde finnas inslag i den dialekten som skulle kunna användas som invändning mot tesen att "dom" snart är allenarådande i talspråket: Av just den anledningen blev det extra intressant att ta del av Olle Josephsons artikel i söndagens SvD där han utreder just denna fråga. Han inleder sin text med en retorisk fråga vilken han sedan besvarar själv: "F inlandssvenska dialekter – är det ett udda språkspaltsämne? Nej då, i pågående de-dem-dom-debatt har de blivit högoktanigt bränsle." Tesen i resten av Josephsons text framgår sedan med all tydlighet av rubriken  "De och dem snart borta även i finlandssvenskan" . Adverbialet "snart" är givetvis ett relativt begrepp. Snart

Malätna argument, engelskan och "Dom for President!"

I morgon börjar jobbet igen, och det finns lite att pyssla med innan dess. På samma gång känner jag mig pigg på lite metadebatt. Ifall någon har något klokt att bidra med i den vägen är det bara att kommentera längre ner. Tänk gärna på att dina kommentarer kan berika texten ytterligare - och det kanske behövs. Fem observationer som ligger överst i högen: 1) Malätna argument. Rätt många som tagit ton i debatten har ondgjort sig över såväl "lata ungdomar" som "lata lärare som inte kan lära ut rätt". Mot den bakgrunden är det intressant att iaktta att de flesta som yttrat dylika saker ändå inte själva orkat läsa min artikel särskilt noggrant (eller alls ). I samtliga fora jag stött på där frågan blötts de senaste två veckorna har jag nämligen kunna notera följande argument, i lite olika varianter: "Men det är ju bara att använda sig av vi/oss eller they/them, då förstår man att det inte är svårt med de/dem!". Problemet med dessa argument är bara att de

Medieträning, eller?

Jaha, då var det dags för nästa Tv-framträdande. Kl. 8.43 i morse var det Nyhetsmorgon som i sin så kallade "Språkakuten" ville ha med mig: "Snart kommer vi att skriva dom"  (klicka för att se det 11 minuter långa inslaget). Jag hade förberett innan vad jag skulle vilja få sagt på de 2-3 minuter som jag lovats. Nu blev det tyvärr inte alls 2-3 minuter i rutan för min del, utan det blev endast drygt en minut. Jag vet inte om jag ska betrakta detta som en form av medieträning som jag kommer att behöva i framtiden? Var på , ännu mer! Det stora problemet som jag identifierat i den "dom-debatt" som vi haft snart två veckor är just detta, att en del inte verkar ha uppfattat att frågan är en annan i dag än den var för några år sedan. Inget är mer bedrägligt än när man tror sig veta svaret, fastän man i själva verket inte ens riktigt förstått frågan. Min bild är att rätt många fortfarande inte verkar ha förstått att det inte längre enbart handlar om de/de