Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2013

Debatt i ttela

Idag publicerades min debattartikel i ttela . Som vanligt väljer tidningen rubriken, och de brukar också ändra på ett par småord i texten (varför "form" istället för "fora" tänker jag? Och varför semikolon istället för kolon? Och varför "ours souls"?). Hur som helst. Hoppas på debatt!

Shakespeare lär sig vad "kill your darlings" betyder

Imorgon ska vi börja med Shakespeare i en Engelska 6-kurs. Det är alltid en angenäm utmaning att jobba med Shakespeare. Mängden tillgängligt material är överväldigande och det finns ingen ände på möjliga uppslag och infallsvinklar när man ska ta sig an denna kulturens och engelska språkets gigant.  Iövrigt ligger det i sakens natur att det råder stor oklarhet om det mesta när det gäller Shakespeare. Vi vet var och när han föddes, att han lärde sig latin i skolan, vem han gifte sig med, att hans pappa var handsmakare och att han själv var skådespelare och pjäsförfattare. Vem som skrev exakt vad och under vilka omständigheter är dock mindre klart. Med tanke på vilka disputer som kan uppstå idag då texters ursprungliga författarskap ska fastslås (tänker här på bråket kring J.K. Rowlings Harry Potter eller påståenden om plagierande av diverse ESC-vinnare) kan man nog också tänka sig att de bråkade även på 1500-talet. Det var visserligen inte Shakespeare eller hans samtida som uppfan

Inger Enkvist på utbildningsbarrikaden

Jag ser fram emot att läsa nyinköpte debattboken  God utbildning och dålig. Internationella exempel av Inger Enkvist. Hennes tidigare Feltänkt  visade i min mening prov på hennes goda omdöme när det gäller att bedöma och kritiskt granska den ideologiska grunden för vår svenska skola. Hon lägger sällan fingrarna emellan. Jag återkommer när jag hunnit läsa den. Här recenserar Björn Kohlström Enkvists bok. Här skriver Agneta Berliner om Inger Enkvist.

SOS-varning

Jag har skickat in följande debattartikel till tidningen ttela. Nu får vi se ifall de publicerar den: SOS-varning Den senaste veckan har det duggat tätt i denna tidning med nyheter från skolvärlden. Rektorer och lokalpolitiker av olika färger pekar på de uppenbara konsekvenserna av den låga skolpengen i Trollhättan. Fortfarande är det på tok för många elever som inte uppnår sina mål - vilket vill säga godkända betyg eller högre - och ohyggligt många lärare är sjukskrivna. På gymnasiet möter vi en stor del elever som till slut tryckts igenom nålsögat. De har fått godkända betyg från grundskolan men tyvärr inte kunskaper som motsvarar dessa betyg. Vi kallar dem glädjebetyg, men för dessa elever finns det verkligen inget glatt i att vakna upp på gymnasiet och inse att de egna kunskaperna inte håller måttet. Här blir det tvärtom SOS-varning. När man träffar enskilda lärare och rektorer eller läser deras berättelser på nätet i olika fora märker man att de vill väl men att de

Hokus pokus filiförfärligt!

Jag läser Mikael Niemis krönika i Lärarnas Nyheter där han skriver om hur det kan gå till på en liten byskola uppe i Norrland. Jag känner mig illa till mods och vet att utbredningen av det trollerifenomen han beskriver inte är geografiskt begränsat. ... Vi har alltså målrelaterade betyg, där  F  är underkänt. Eleven måste upp till åtminstone ett  E . Vad gör man då efter ett prov om flera av eleverna inte klarar målen för  E ? Då kommer det vi kan kalla Andra Chansen. Eleven får göra om provet, ofta samma prov. Och ser man på, resultatet förbättras. Men vissa elever klarar inte  E  då heller. Då kan eleven få ta hem provet och fylla i det med hjälp av sina läroböcker. Fusk, kan många invända. Nej, inte alls, eleven inhämtar ju kunskap, om än på ett ovanligare sätt än på andra skolor. Klarar eleven inte heller detta får denne fylla i provet med hjälp av en lärare. Eller som sista alternativ sätta sig med läraren och samtala en stund. Då visar det sig märkligt nog att eleven vi

Learning studies - jag är på!

Jag läser i dagens ttela om ett forskningsprojekt som initierats vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid Göteborgs universitet. På en av Trollhättans skolor har man just nu riggat upp ett flertal kameror i ett klassrum och bedriver så kallade "learning studies".  En av klasserna på Skogshöjdens skola filmas vid fyra lektionstillfällen, sedan analyseras lektionerna av forskare på universitetet. I mitt tycke verkar ett sådant tillvägagångssätt milt sagt högintressant. Fick jag frågan ifall jag skulle vilja delta skulle jag inte behöva fundera mer än högst någon sekund för att bestämma mig. Nyfikenheten och det seriösa anslaget slår an en ton hos mig. För frågan - den enda frågan! - är ju: hur lär sig eleverna bäst? Hur kan vi som lärare få till den "perfekta lektionen"? Hur kan vi ta tillvara på varandras kompetenser, erfarenheter och blick för vad som händer i rummet? Så här står det på Göteborgs universitets hemsida under fliken &quo

I Got Leg

Ja, då kom den då. Fast jag måste erkänna att jag var tvungen att ringa Skolverket och höra mig för litet. Några av de där tjusiga formuleringarna kändes lite förbryllande men på samma gång en smula kittlande: "spetsutbildning", ohejohå, vad kunde dock detta betyda?    Vi får väl se vad detta kommer att få för betydelse ... Vilket osökt får mig att tänka på George Gerschwins klassiska "I Got Rhythm" från 1930. Det får bli två olika versioner. Bara för att. Först en skön, ekvilibristisk pianoversion, sedan Mike Oldfields live från Wembley-version från 1980:

Vilar i den tillit som skapar världen

Nu läser jag Karin Boyes "Kallocain" tillsammans med mina estettvåor. Fast innan vi tar oss an denna dystopi läser vi tillsammans hennes "Ja, visst gör det ont". Jag känner att jag fastnar lite extra vid de två sista raderna:

Django Unchained – bestialisk och befriande

I förrgår var jag på bio tillsammans med en god vän. Min dotter hade dagen innan sett Django Unchained och trodde att filmen skulle passa mig. Det skulle visa sig att hon fick rätt. Fast det är allt underligt, därför att när man i efterhand ska beskriva filmen för andra kommer man inte undan de brutala – eller snarare – absurda blodbaden, ljuden av lemmar som knäcks och uppmaningarna till bestialiska våldsdåd (”gör honom blind!”).  Det finns förfärliga passningar till och gestaltningar av fördomarna och rasismen som rådde i amerikanska Södern i mitten av artonhundratalet. Det finns utdragna sc e ner då människor blir lemlästade, sönderbitna av hundar och ihjälskjutna. Så hur går detta ihop? Ja, det är som sagt underligt, därför att på något vis känns ändå filmen till stora delar som en enda lång fest.  Anledningen till detta bör spåras i det som andra före mig lyft fram som något av regissören Tarantinos särkännetecken: det myckna lekandet med språket och – inte minst! – humorn. Nä