Igår var jag ute och i vanlig fredagsordning veckohandlade efter jobbet. Det är lite mysigt kan jag tycka, att gå runt på fredag eftermiddagen och plocka åt sig varor och proviantera inför helgen och veckan som kommer. Vi har inte längre små barn hemma, och forna tiders varuhusorienteringslopp har numera ersatts av en viss form för strosande vilket åtminstone jag uppfattar som klart mer angenämt. Rätt vad det är dyker det upp en tidigare elev till mig. Sådant där är oftast roligt. Jag blir glad att se honom och bristar ut - fel namn. E är dock en artig ung man och inom två tiondedelar av en sekund har han hunnit rätta mig, och jag har hunnit brista ut rätt namn istället: så klart, så är det ju! Klapp och kram. Det är inte första gången som jag glömmer bort elevers namn, men inom mig bär jag massor av minnen av den här grabben och de kommer till mig omedelbart. När han gick ut gymnasiet för några år sedan var det möjligen med mössan lite på sned. Han var en av dem som man emellanå