Ikväll var jag iväg och lyssnade till ett offentligt samtal med Annika Östberg. Den sexhundrahövdade publiken fängslades av hennes unika, osminkade berättelse om missbruk, bråd död och förnedring, men också försoning och upprättelse. Det var en stark personlighet som delade med sig av skuggsidorna ur sitt egna liv. Hon satt i amerikansk fängelse närmare trettio år för medhjälp till dubbelmord och anlände till Sverige igen 2009 då hon avtjänade de sista två åren av sitt straff. Vad som kanske i synnerhet tog skruv i kväll var hennes totala vägran att iklä sig offerrollen, även när den erbjöds henne under samtalets gång. Man förnimmade att hon lätt hade kunnat bre på rejält om den uppenbara bristen på kärlek under hennes uppväxt och när det gäller hur hon sedan bemöttes och behandlades av andra, i synnerhet män, längre fram i livet. Hon hade helt säkert kunnat få många sympatipoäng hos publiken om hon gått lite mer i delalj där. Och visst, hon tog upp det och kallade en spade för en sp