Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från november, 2013

"En kollega tänker till" (6)

Jonny Johansson s hjärna måste vara skruvad ihop på ett särskilt snillrikt sätt, tänker jag. För hur kan han annars lyckas med konsten att varje år få ihop schemat för en så pass stor skola som vår - där det förekommer ett nästan oändligt antal faktorer att ta hänsyn till - och ändå bibehålla sitt typiskt filbunkelugna uttryck i ansiktet? Jag vet inte; fast jag inser på samma gång att det väl i och för sig inte kan vara någon direkt nackdel för honom att ha undervisat i matte de senaste två decennierna.  Jonny, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? Kärnan måste självklart vara att hjälpa elever att växa, att de må finna tillit till sin egen förmåga att lära sig.  I de fall då elever ändå inte når målen vill jag hjälpa dem att trots allt få tron på att ”här finns något fräckt och roligt – här kan jag komma tillbaka om tio år”. Ett icke godkänt betyg uttrycker inte att jag bedömer deras förmåga att lära sig utan bara att de inte uppnått målen just nu. Vad g

"En kollega tänker till" (5)

Christina Ahlsson är ännu en av dessa profilstarka lärare på vår skola. Alltid ansvarstagande, ofta slagfärdig (typ, Jessica Gedinish). Christina undervisar i svenska och engelska. Kicki, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? För mig är kärnan i uppdraget undervisning och elevmöten. Jag har i uppgift att lotsa elever mot diverse mål, och de vägarna är både spännande och olika. Det som jag tycker speciellt mycket om är att kärnan – undervisningen - undantagslöst är spännande, rolig och stimulerande att arbeta med för mig, även de dagar när kanske andra arbetsuppgifter är mindre lustfyllda. Vad gör dig mest bedrövad som lärare? Jag blir bedrövad när en elev befinner sig i en situation som gör att skolan inte kan prioriteras, eller att man inte orkar prioritera den. Jag kan också bli bedrövad då man har lågt ställda förväntningar på sig själv. När en elev lyckas vända motgång till framgång blir jag dock också extra glad. Är du optimist eller pessimist vad g

"En kollega tänker till" (4)

Via mitt jobb - inte minst - har jag begåvats med en del intellektuella sparringpartners i vardagen (tänk gärna bort det pretentiösa ur "intellektuella"). Samtalen med dessa bidrar till att jag upplever hur ytterligare nyanser och ytterligare en gnutta stringens fogas till i tanke, språk och vision. En av dessa för mig viktiga personer är Jan Faxér , gymnasielärare sedan ett kvarts sekel i svenska och historia. Jan, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? Mitt viktigaste uppdrag som lärare är att möta eleverna på ett sätt som fungerar för dem och för mig. ”Ingen får välja sin lärare, ingen får välja sin elev”, vilket kan låta en smula kärvt, dock är det den icke förhandlingsbara sanning som en allmän skola vilar på. Jag vill locka, stötta och väcka intresse hos elevgrupper oberoende av valt program.  Jag vill att den kunskap eleverna tillägnar sig ska vara av betydelse för dem. Vad gör dig mest bedrövad som lärare? När elever inte når kunskapskrav

"En kollega tänker till" (3)

Daniel Jacobsson är en man som - med Strindbergs ord - "kan göra många konster". Han vet hur man smider en yxa, så att den blir tålig och vass, och han har även jobbat som svetsare. Senare i livet sadlade han om och utbildade sig till gymnasielärare i samhällskunskap och svenska. På så vis har han fått en unik inblick i flera olika världar, intellektuellt som känslomässigt. Daniel, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? Kärnan är naturligtvis undervisningen. Hur denna bäst bedrivs kommer det och går trender om, ibland kopplat till forskning. En god grund för en lyckad interaktion lärare och elever emellan är att eleven känner sig trygg i gruppen och inför läraren. Det skall vara högt i tak och eleverna skall känna sig accepterade och respekterade. Jag försöker bygga upp en god relation till eleverna som bygger på förtroende. Jag tror att vi behöver ge elever mycket uppmuntran och beröm. Man kan dela upp läsåret i tre steg: steg ett där man bygger rela

"En kollega tänker till " (2)

Denna gång är det Anna Lorentzon som "tänker till". Anna är en färgstark personlighet med stort driv som undervisar i svenska och franska. Anna går även i spetsen för att upprätta partnerskap mellan skolor i olika EU-länder (och numera övriga världen). Anna, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? Det allra viktigaste är själva undervisningen, tycker jag. Med undervisning menar jag ett ömsesidigt lärande i mötet med elever, i eller utanför skolan.  Vad gör dig mest bedrövad som lärare? Det som gör ont i hjärtat är när en elev inte vill eller orkar ta emot vad vi i skolan har att ge dem. Det kan gälla såväl undervisning som annat slags stöd. Är du optimist eller pessimist vad gäller skolans och läraryrkets framtid i Sverige? Jag tycker att jag är optimistisk i mitt sätt att vara, tänka och handla, och så även när det gäller skolans och läraryrkets framtid. Jag tror däremot att min lärarroll kommer att se annorlunda ut i framtiden, men det är ju

"En kollega tänker till" (1)

Första kollegan som "tänker till" är Elisabet Gustafsson , en av specialpedagogerna vid Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan där jag arbetar. Elisabet är utan tvekan en av de mest energiska och positiva människor jag känner, till stort stöd inte bara för oändligt många elever utan även för oss lärare. Nedan följer hennes svar på mina tre frågor. Elisabet, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som specialpedagog? Det första jag kommer att tänka på är att utveckla undervisningen så att den skapar förutsättningar för att alla elever ska uppnå målen så som de uttrycks i kunskapskraven för respektive kurs. Att alla elever får en undervisning som de kan ta till sig, även om de har en funktionsnedsättning, och då inte bara genom kompensatoriska hjälpmedel, utan även genom det viktigaste av allt – genom en underordnad pedagogik (pedagogik som anpassas i undervisningsgruppen utifrån en elevs behov av särskilt stöd).  I och med den nya skollagen är tanken att alla skall ku

"En kollega tänker till"

Ett tag framöver kommer jag att lämna utrymme på den här bloggen åt en del av mina kolleger på den skola där jag arbetar. De som kommer at förekomma är givetvis bara att betrakta som ett axplock ur alla duktiga, professionella och engagerade lärare som jag har glädjen att få samarbeta med varje dag. Igår läste jag ett citat i skolvärlden.se där Sigbrit Franke,  tidigare universitetskansler och regeringens särskilda utredare bakom den nya lärarutbildningen,  uttrycker vilka förhoppningar hon har på den nya lärarutbildningen:  Jag önskar att lärarna genom utbildningen blir rustade att stå emot allehanda pedagogiska modenycker. Och jag önskar också en utbildning som ger lärarna mod att göra sig hörda. Jag saknar lärarnas egna röster i de skoldebatter som rasar med jämna mellanrum.  Just det här med "lärarnas egna röster" har jag tagit fasta på. Håll till godo.

Med Fröken Julie på Stadsteatern

Då kom vi då äntligen iväg till The City. Vi inledde dagen med att först ägna oss åt ett flertal museibesök - Stadsmuseet, Hasselblad Center, Kulturmuseet - för sedan att traska runt i regnet några timmar på stan. Med trötta ben kunde vi slutligen luta oss tillbaka i fåtöljen i den fullsatta teatersalongen. Nu var det final. Nu var det Fröken Julie . Förväntningarna var på topp, och många hade aldrig varit på teatern förut. Vi hade - vilket jag skrivit om tidigare - närläst pjäsen tillsammans på lektionstid och haft både breda och djupa samtal om de olika betydelseskikten och teman i texten: Kön och klass. Då och nu. Det allmänna omdömet efteråt bland eleverna varierade. Somliga tyckte pjäsen var (stundom) tråkig, medan andra var mycket roade. Det rådde konsensus gällande kritiken av  Nina Zanjanis rollprestation: Well done! Själv hade jag i ärlighetens namn lite svårt att bestämma mig för vad jag  tyckte om föreställningen. Jag har sett Fröken Julie förut, och jag ser in

Elevtext om extrovert-introvert

För ett tag sedan skrev jag om en lektion i engelska 7 då vi lyssnade till ett tal om "introverts vs extroverts". Läs blogginlägget här . Just därför att jag tycker ämnet är så pass angeläget passade jag på att fråga en av eleverna som hade ansträngt sig lite extra om jag fick publicera hennes text här på bloggen. Det fick jag. Uppgiften var alltså att skriva ett personligt brev till föredragshållaren Susan Cain. Med benäget tillstånd av Linnea Lindeborg: Dear Susan. Having listened to you speak about introverts and extroverts with such ferocity, seeing you yourself are an introvert, I found myself slightly euphoric. Not only because it´s so clearly obvious that introverts can stand in front of a crowd and speak so causally, but also because there was someone who actually understood. Someone who actually knew . As you say, schools today are filled with group talks, group projects, tons of collaborative exercises and common presentations. They pop up when y

Freeze!

Kristallnatten - Novemberpogromen

Lyssna till Göran Rosenbergs krönika i P1 då han förklarar hur vi mitt i alla skildringar av och statistiska uppgifter om Förintelsens massmord och gaskamrar kan missa en annan "liten detalj": den om nazismen som historiens största stöldapparat. Kristallnatten som ägde rum natten mellan 9 och 10 november 1938 var ett våldsdåd helt i herrefolkets tecken. Mer än någonting annat var det dessutom ett uttryck för nazisternas strävan att totalt utplundra ett helt folk. Judarna blev nazisternas och tyska folkets mjölkeko.  Ricki Neumann skriver i SvD att det är bråttom att hitta ett nytt namn för Kristallnatten:  Kristallnatten är ett alldeles för vackert och poetiskt ord, som titeln på en gammal barnbok, och det leder alldeles fel, som om det väsentliga är alla fönsterrutor som krossades, och allt glassplitter som hamnade på gatan i stora glittrande högar ...  Att kalla allt det för Kristallnatten, ja, det låter som ett undvikande, en förskönande omskrivning, lite grand som a

Austins fjäril och feed forward

Jag fick tipset via en facebookgrupp, där Johan Lindström  berättade att han lagt ut en länk på sin blogg. Jag följde länken och blev i likhet med många många andra glad över vad jag fick se. Jag har redan hunnit visa filmen i tre av mina klasser. Klicka här .

En av de bästa böckerna jag läst

Idag läste jag klart Lena Anderssons  Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek . Det förefaller ofta orimligt att jämföra texter och böcker med varandra, men detta är i min värld utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst. Gång på gång under läsningens gång finner jag att jag imponeras av författarens klokhet och formuleringskonst. Ester Nilsson blir huvudstupa förälskad i konstnären Hugo Rask. Enda problemet är att det finns en nästan konstant ojämvikt i deras nyfunna relation, och det är Ester som får bära hundhuvudet. Lena Andersson tar sig före att undersöka och utröna dynamikerna i en relation där de tu inte är överens om vad det i själva verket är de har gång i. Till sin stora förvåning finner Ester ur sin egen smärtsamma personliga erfarenhet att hon får en ny insikt i vad så kallade hederskulturers betoning på kyskhet nog handlat om från början.  Det finns andra som hunnit skriva långa insiktsfulla recensioner av  Egenmäktigt förfarande . Själv har jag suttit med